I still miss you

Som ni sett så var vi ju tvungen att ta bort min fina Wilma förra onsdagen efter att hon blivit dålig. Vi fick en akuttid hos veterinären i strömsund på onsdagen så mamma åkte dit med henne. Jag kände på mig direkt att Wilma inte skulle följa med hem igen så jag tog verkligen tillvara på dom sista timmarna med henne. Hon var helt slut och låg bara och sov på min säng, men kurrade massa när man klappade och myste med henne.

Veterinären hade lyssnat på andningen och reda då sagt att det inte var någon mening att ens göra en röntgen, hon fick en lugnande spruta för att underlätta andningen då hon bara hade ytandning. Då hade hon kunnat andas lugnt och bättre igen, med det fanns alltså ingenting att göra för att hon skulle bli frisk igen. Mamma sa att hon var lugn hela tiden, att hon låg i reseburen och kurrade medans hon klappade henne, det kändes bra. Veterinären hade känt att fler cancerknölar kommit upp igen, och misstänkte att det tyvärr spridit sig till lungorna att det var därför hon hade så problem att andas, så Vera fick somna in runt 14.30 den 18/5. Ett djur lämnar ett sånt enormt tomrum efter sig, det gör bokstavligt talat ont i hela hjärtat och jag kunde inte sluta grina. Det kändes så skönt och tryggt att få krypa upp i min älskade pojkväns famn och bara få gråta ut och bli tröstad.

Även om det fortfarande känns jobbigt och jag väntar på att hon ska komma jamandes, vela gosa med sin snoriga näsa och burriga svans så känns det bra att veta att vi verkligen försökte i alla fall med en operation som tyvärr inte gick vägen. Jag hatar cancer, jag som trodde jag skulle få ha henne hos mig i flera år till, detta är verkligen baksidan med att ha djur, när de blir sjuka och dör. Samtidigt ångrar jag ingenting, jag skulle inte byta ut de här fina åren med Wilma för att slippa känna den smärta man gör när de inte längre finns kvar här.

Jag och mamma planterade två blommor i en kruka igår, vi dekorerade med tre små röda hjärtan, och ett större hjärta och en liten ängel, så nu står krukan där Wilma ligger och vilar på våran gård. Hon slipper ha ont och vilar nu i lugn och ro där hon var trygg, det känns bra samtidigt som det fortfarande kan göra ont, men nu kan jag tänka på alla fina minnen jag fått med henne.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0